Använda ränteparitet för handel med Forex

Ränteparitet (IRP) är den grundläggande ekvationen som styr förhållandet mellan räntesatser och valutakurser. Grundförutsättningen för ränteparitet är att den säkrade avkastningen från att investera i olika valutor ska vara densamma, oavsett nivån på deras räntesats.

Det finns två versioner av ränteparitet:

1. Täckt ränteparitet
2. Avtäckt ränteparitet

Läs vidare för att lära dig vad som bestämmer räntepariteten och hur du använder den för att handla valutamarknaden.

Key Takeaways

• Ränteparitet är den grundläggande ekvationen som styr förhållandet mellan räntesatser och valutakurser.
• Grundförutsättningen för ränteparitet är att den säkrade avkastningen från att investera i olika valutor ska vara densamma, oavsett nivån på deras räntesats.
• Parity används av valutahandlare för att hitta arbitrage eller andra handelsmöjligheter.

Beräkning av terminspriser

Valutakurser för valutor är valutor som förutser kursen vid en framtida tidpunkt, i motsats till spotkurser, som är aktuella kurser. En förståelse av terminsräntor är grundläggande för räntepariteten, särskilt när det gäller arbitrage (samtidigt köp och försäljning av en tillgång för att tjäna på en skillnad i priset).

Den grundläggande ekvationen för beräkning av terminsräntor med den amerikanska dollarn som basvaluta är:

Framåtfrekvens = Spot rate × 1 + IRO1 + IRDwhere: IRO = Räntesats för utländska länder \ börja {inriktad} & \ text {Framåtfrekvens} \ = \ \ text {Spot Rate} \ \ gånger \ \ frac {1 \ + \ \ text {IRO}} {1 \ + \ \ text {IRD}} \\ & \ textbf {där:} \\ & \ text {IRO} \ = \ \ text {Räntesats för utländska länder} \\ & \ text {IRD} \ = \ \ text {Räntesats för inhemskt land} \ end {inriktad} Terminsränta = Spotrate × 1 + IRD1 + IRO där: IRO = Räntesats för utlandet

Valutakurser är tillgängliga från banker och valutahandlare för perioder som sträcker sig från mindre än en vecka till så långt ut som fem år och därefter. Liksom med offentliga valutakurser är noterade terminer med en bud-frågespridning.

En valuta med lägre räntor kommer att handlas till en terminspremie i förhållande till en valuta med högre ränta. I exemplet som visas ovan handlas den amerikanska dollarn till en terminspremie mot den kanadensiska dollarn; Omvänt handlar den kanadensiska dollarn med en terminsrabatt jämfört med den amerikanska dollarn.

Kan terminsräntor användas för att förutsäga framtida spoträntor eller räntor? På båda punkterna är svaret nej. Ett antal studier har bekräftat att terminsräntorna är notoriskt dåliga förutsägare för framtida spoträntor. Med tanke på att terminkurserna endast är valutakurser justerade för räntedifferenser har de också liten prediktiv effekt när det gäller att förutse framtida räntor.

Exempel

Betrakta amerikanska och kanadensiska priser som en illustration. Anta att spoträntan för den kanadensiska dollarn för närvarande är 1 USD = 1.0650 CAD (bortser från bud-frågespridningar för tillfället). Med hjälp av ovanstående formel beräknas ett års terminsränta enligt följande:

1 USD = 1.0650 × 1 + 3, 64% 1 + 3, 15% = 1, 0700 CAD \ text {1 USD} \ = \ 1, 0650 \ \ gånger \ \ frac {1 \ + \ 3, 64 \%} {1 \ + \ 3, 15 \% } \ = \ 1.0700 \ text {CAD} 1 USD = 1.0650 × 1 + 3, 15% 1 + 3, 64% = 1, 0700 CAD

Skillnaden mellan terminskursen och spoträntan kallas swappoäng. I exemplet ovan uppgår swappoängen till 50. Om denna skillnad (terminsränta minus spotränta) är positiv är den känd som en terminspremie; en negativ skillnad kallas en terminsrabatt.

Täckt ränteparitet

Med täckt ränteparitet bör valutakurser inkludera skillnaden i räntesatser mellan två länder. annars skulle det finnas en arbitrage-möjlighet. Med andra ord finns det ingen räntefördel om en investerare lånar i en lågräntevaluta för att investera i en valuta med högre ränta. Vanligtvis skulle investeraren vidta följande steg:

1. Låna ett belopp i en valuta med lägre ränta.
2. Konvertera det lånade beloppet till en valuta med högre ränta.
3. Investera intäkterna i ett räntebärande instrument i denna valuta med högre ränta.
4. Samtidigt säkra valutarisk genom att köpa ett terminskontrakt för att konvertera investeringsprovenu till den första (lägre ränta) valutan.

Avkastningen i det här fallet skulle vara densamma som erhållits genom att investera i räntebärande instrument i den lägre räntavalutan. Enligt villkoren för täckt ränteparitet avskaffar kostnaden för säkring av valutarisk den högre avkastningen som skulle komma att investera i en valuta som erbjuder en högre ränta.

Formeln för täckt ränteparitet är

(1 + id) = FS ∗ (1 + om) där: id = Räntan i den inhemska valutan eller basvalutan = Räntan i utländsk valuta eller den noterade valutanS = Den aktuella spotkursen \ börja { inriktad} & \ vänster (1 + i_d \ höger) = \ frac {F} {S} * \ vänster (1 + i_f \ höger) \\ & \ textbf {där:} \\ & i_d = \ text {Räntan i den inhemska valutan eller basvalutan} \\ & i_f = \ text {Räntesatsen i utländsk valuta eller den noterade valutan} \\ & S = \ text {Den aktuella spotkursen} \\ & F = \ text {Framåt utländsk växelkurs} \ slut {inriktad} (1 + id) = SF ∗ (1 + om) där: id = Räntan i den inhemska valutan eller basvalutanif = Räntan i den utländska valuta eller den noterade valutanS = Den aktuella spotkursen

Täckt ränte arbitrage

Tänk på följande exempel för att illustrera täckt ränteparitet. Antag att räntesatsen för att låna fonder för ett års period i land A är 3% per år och att ett års insättningsränta i land B är 5%. Antag vidare att valutorna i de två länderna handlas på nivå på spotmarknaden (dvs Valuta A = Valuta B).

En investerare gör följande:

• Lånar i valuta A till 3%
• Konverterar det lånade beloppet till valuta B till spotkursen
• Investerar dessa intäkter i en deposition i valuta B och betalar 5% per år

Investeraren kan använda ett års terminsränta för att eliminera den implicita valutarisken i denna transaktion, vilket uppstår eftersom investeraren nu innehar valuta B, men måste återbetala de medel som lånats i valuta A. Under täckt ränteparitet är den -årets terminsränta bör vara ungefär lika med 1.0194 (dvs Valuta A = 1.0194 Valuta B), enligt formeln som diskuteras ovan.

Vad händer om den ettåriga terminsräntan också är på paritet (dvs. valutan A = valutan B)? I det här fallet kan investeraren i ovanstående scenario skörda riskfria vinster på 2%. Så här skulle det fungera. Anta investeraren:

• Lånar 100 000 valutor A till 3% för en årsperiod.
• Konverterar omedelbart den lånade intäkterna till valuta B till spotkursen.
• Placerar hela beloppet i ett års insättning till 5%.
• Samtidigt ingår ett ettårigt terminskontrakt för köp av 103 000 valutahandel A.

Efter ett år får investeraren 105 000 valutor B, varav 103 000 används för att köpa valuta A under terminsavtalet och återbetala det lånade beloppet, vilket gör att investeraren får tillbaka saldot - 2 000 av valuta B. Denna transaktion är känd som täckt ränta arbitrage.

Marknadskrafterna säkerställer att valutakursen baseras på räntedifferensen mellan två valutor, annars skulle arbitrageurs ta steget för att dra nytta av möjligheten till arbitragevinster. I exemplet ovan skulle ettårs framåträntan därför nödvändigtvis ligga nära 1.0194.

Avtäckt ränteparitet

Uncovered ränteparitet (UIP) säger att skillnaden i räntor mellan två länder är lika med den förväntade valutakursförändringen mellan dessa två länder. Teoretiskt, om räntedifferensen mellan två länder är 3%, förväntas nationens valuta med den högre räntan att depreciera 3% mot den andra valutan.

I verkligheten är det dock en annan historia. Sedan införandet av flytande växelkurser i början av 1970-talet har valutor i länder med höga räntor tenderat att uppskatta, snarare än att depreciera, som UIP-ekvationen säger. Detta välkända conundrum, även benämnt "framåt premium-pussel", har varit föremål för flera akademiska forskningsuppsatser.

Anomalin kan delvis förklaras av "bära handeln", där spekulanter lånar i valutor med låg ränta som den japanska yenen, säljer det lånade beloppet och investerar intäkterna i högre avkastningsvalutor och instrument. Den japanska yenen var ett favoritmål för denna verksamhet fram till mitten av 2007, med uppskattningsvis en biljon USD $ bundna i handeln med yen under det året.

Obeveklig försäljning av den lånade valutan påverkar den på valutamarknaderna. Från början av 2005 till mitten av 2007 försvagades den japanska yenen nästan 21% mot den amerikanska dollarn. Bank of Japans målränta under den perioden varierade från 0 till 0, 50%; om UIP-teorin hade hållit, borde yenen ha uppskattats mot den amerikanska dollarn på grundval av Japans lägre räntesatser.

Formeln för otäckt ränteparitet är

F0 = S01 + ic1 + ibwhere: F0 = Forward rateS0 = Spot rateic = Räntesats i land c \ start {inriktad} & F_0 = S_0 \ frac {1 + i_c} {1 + i_b} \\ & \ textbf {var: } \\ & F_0 = \ text {Forward rate} \\ & S_0 = \ text {Spot rate} \\ & i_c = \ text {Räntesats i land} c \\ & i_b = \ text {Räntesats i land} b \ end { inriktad} F0 = S0 1 + ib 1 + ic där: F0 = Framåt takt S0 = Spot rateic = Räntesats i land c

Paritetsförhållandet mellan ränta mellan USA och Kanada

Låt oss titta på det historiska förhållandet mellan räntor och växelkurser för USA och Kanada, världens största handelspartner. Den kanadensiska dollarn har varit exceptionellt flyktig sedan år 2000. Efter att ha nått ett rekordlågt värde av 61, 79 cent i januari 2002, återhämtade det sig nästan 80% under de följande åren och nådde en modern höjd av mer än 1, 10 US $ i november 2007.

Ser vi på långsiktiga cykler, deprecierades den kanadensiska dollarn gentemot den amerikanska dollarn från 1980 till 1985. Den uppskattades mot den amerikanska dollarn från 1986 till 1991 och började en lång ränta 1992, som kulminerade i januari 2002 rekord låg. Från det låga styrkte det sedan stadigt mot den amerikanska dollarn under de kommande fem och ett halvt åren.

För enkelhetens skull använder vi primärräntor (de kurser som debiteras av affärsbanker till deras bästa kunder) för att testa UIP-tillståndet mellan US-dollar och kanadensisk dollar från 1988 till 2008.

Baserat på primärräntor höll UIP under vissa punkter under denna period, men höll inte på andra, vilket visas i följande exempel:

• Den kanadensiska primakursen var högre än den amerikanska primakursen från september 1988 till mars 1993. Under större delen av denna period styrdade den kanadensiska dollarn mot sin amerikanska motsvarighet, vilket strider mot UIP-förhållandet.
• Den kanadensiska primakursen var lägre än den amerikanska primarkursen under större delen av tiden från mitten av 1995 till början av 2002. Som ett resultat handlade den kanadensiska dollarn till en terminspremie till den amerikanska dollarn under stora delar av denna period. Den kanadensiska dollarn minskade emellertid med 15% gentemot den amerikanska dollarn, vilket antydde att UIP inte innehöll också under denna period.
• UIP-tillståndet hölls under större delen av perioden från 2002, då den kanadensiska dollarn påbörjade sitt råvaruframställda rally, fram till slutet av 2007, då den nådde sin topp. Den kanadensiska primärräntan låg i allmänhet under USA: s primärränta under stora delar av denna period, med undantag för en 18-månadersperiod från oktober 2002 till mars 2004.

Säkringsbörsrisk

Valutakurser kan vara mycket användbara som ett verktyg för att säkra valutarisk. Förbehållet är att ett terminsavtal är mycket oflexibelt, eftersom det är ett bindande avtal som köparen och säljaren är skyldiga att utföra till den överenskomna kursen.

Att förstå valutarisk är en allt värdefullare övning i en värld där de bästa investeringsmöjligheterna kan ligga utomlands. Tänk på en amerikansk investerare som hade framsynen att investera på den kanadensiska aktiemarknaden i början av 2002. Den totala avkastningen från Kanadas riktvärde S & P / TSX-aktieindex från 2002 till augusti 2008 var 106%, eller cirka 11, 5% per år. Jämför denna prestation med S&P 500, som har gett en avkastning på endast 26% under den perioden, eller 3, 5% årligen.

Här är kickaren. Eftersom valutakursförändringar kan förstora investeringsavkastningen skulle en amerikansk investerare som investerats i S & P / TSX i början av 2002 ha haft en totalavkastning (i termer av USD) på 208% i augusti 2008, eller 18, 4% per år. Den kanadensiska dollarens uppskattning gentemot den amerikanska dollarn under den tidsramen gjorde en god avkastning till spektakulära.

I början av 2002, med den kanadensiska dollarn på väg mot ett rekordlåg mot US-dollarn, kan naturligtvis vissa amerikanska investerare ha känt behovet av att säkra sin valutarisk. Om de i så fall hade säkrats helt under den ovannämnda perioden, skulle de ha avstått de ytterligare 102% -vinsterna till följd av den kanadensiska dollarens uppskattning. Med förmån för i efterhand skulle det försiktiga steget i det här fallet ha varit att inte säkra valutarisken.

Det är dock en helt annan historia för kanadensiska investerare som investerat i den amerikanska aktiemarknaden. I detta fall skulle avkastningen på 26% från S&P 500 från 2002 till augusti 2008 ha förvandlats till negativa 16% på grund av den amerikanska dollarens nedskrivning gentemot den kanadensiska dollarn. Säkring av valutarisk (återigen med fördel i efterhand) i det här fallet skulle ha minskat åtminstone en del av den dystra utvecklingen.

Poängen

Ränteparitet är grundläggande kunskaper för handlare av utländsk valuta. För att fullt ut förstå de två typerna av ränteparitet måste emellertid näringsidkaren först förstå grunderna i valutakurser och säkringsstrategier.

Beväpnad med denna kunskap kommer valutahandlaren sedan kunna använda räntedifferenser till hans eller hennes fördel. Fallet av uppskattning och avskrivning av amerikanska dollar / kanadensiska dollar illustrerar hur lönsamma dessa affärer kan få rätt omständigheter, strategi och kunskap.